Det glömda krigets skuggor

Ytterligare en årsadag i den rysk-finska relationen är inget jubileum. För 70 år sedan, den 30 november 1939 utbröt ett krig, som varade i 104 dagar. I Finland kallades det för Vinterkriget, i Ryssland för Finska kriget. Det var Sovjetunionen som inledde stridshandlingar. Nu ska det berättas i detaljer om konfliktens orsaker.

Historiska händelsers objektiva analys betyder att man allsidigt betraktar ämnet. Enstaka händelser utan något sammanhang kan inte visa förbindelser mellan orsaker och följder. Så var det också med detta krig, som naturligtvis har sin egen förhistoria.

Efter Oktoberrevolutionen 1917 förklarades storfurstendömet Finland självständigt. Den finska regeringen svarade med ett oförklarat krig i januari 1918. Dess syfte var att annektera från Ryssland Östra Karelen och områden vid Archangelsk från Vita havet till Östersjön. Den finska arméns överbefälhavare Carl Mannerheim lovade att ”inte sticka svärdet i skidan” förrän landet skulle få dessa territorier. Det finns sådana oskattbara tjänster, som kan betalas åter endast med otack, sade den vise Alexandre Dumas. Moskva fick många skarpa avslag på sina förslag om fred. Efter ett år, då Röda armén körde ut interventionstrupper från det sovjetiska territoriet, började man förhandla.

Andra försök att erövra Karelen gjordes i oktober 1921. Det räknades med både den sovjetiska Rysslands internationella isolering och dess ekonomiska fall efter inbördeskriget. Dock fick man sticka svärdet i skidan. Finnar som utvandrade till Ryssland efter inbördeskriget i Finland hjälpte också till interventionstruppers nederlag. Dessutom genomförde finska arbetare en storskalig aktion mot ”det karelska äventyret”. Som resultat av det andra kriget, vilket tog sluti februari 1922, tog ockupanter med sig cirka 8 tusen av Rysslands arbetsdugliga befolkning. Rysslands ekonomiska förluster blev ungefär 6 miljoner rubel i guld.

Länderna med 1400 kilometers gemensamma gräns levde på så sätt ända till 1939. Vetenskapsmän Michail Melnikov och Vladimir Barysjnikov har med hjälp av några arkivdokument visat, hur två länders relationer blivit alltmer spända. 1937 drev man på initiativ av Sovjetunionen bilaterala förhandlingar om ömsesidig säkerhet. Moskva var ganska misstänksamt mot sin nordliga granne på grund av dystra erfarenheter. Finland fick förslaget att förflytta gränsen, som låg 32 kilometer norrut från Leningrad, med några tiotals kilometer. Då skulle det få några gånger större områdena i Karelen som ersättning. Finnarna ansåg förslaget att ersätta bebodda och uppodlade områden med vildmarken med hårt klimat vara ofördelaktigt.

Dock planerade sovjetiska militärer före 1939 endast försvarsverksamhet ifall några stridskonflikter uppstod, vilket kan bevisas av Röda arméns stora förluster under stridshandlingar 1939-1940 . Armén förberedde sig för försvar och inte för anfall.

Moskva måste också ta hänsyn till andra utrikespolitiska faktorer, och den viktigaste var Finlands och Nazitysklands militära samarbete. Ledarskapet i Helsingfors höll med en princip av Finlands första president Svinhuvud: Rysslands varje fiende ska bli Finlands vän, det finska folket… är för alltid Tysklands vän.
Mellan slutet på 30-talet och början av 40-talet kom det i stor hemlighet cirka 40 tyska fartyg i Finska viken. Finnarna köpte tyska stridsflygplan, och till juni 1941 ställde till den tyska Luftwaffes förfogande sina flygplatser i Helsingfors och Kemi. Berlin hade säkert intresse för det långvariga finsk-sovjetiska kriget 1939-1940. Tyskarna uppmuntrade Sverige att anordna via dess territorium militära lasters transit till Finland. De betalade i hemlighet kompensation för Sveriges leveransbekostnader. Enligt den brittiske historikern L. Woodword hade västländerna för avsikt att med hjälp av det finsk-sovjetiska kriget bidra till att Hitler anfaller Sovjetunionen.

Vilka var det sovjetiska ledarskapets syften med vinterkriget? Var det bara att förflytta gränsen med den möjligen farliga norra grannen? Den framstående historikern från Riga Aleksej Kozlov tycker att Kreml då hyste illusioner att kriget kunde utlösa revolutionsrörelsen i Finland, och en sovjetvänlig ”folkregering” skulle komma till makten. Ledarna för det finska kommunistpartiet stödde denna villfarelse. I verkligheten har det blivit helt tvärtom. Finlands befolkning tyckte att utvandrarregeringen bara var Moskvas marionetter. Folket slöt sig för kampen mot Sovjetunionen, vilken betraktades som angripare och hot mot landets självständighet.

Den sovjetiska armén, vars chefer tänkte att kriget skulle ta slut efter ett par veckor, blev handfallen. Den var säker att segern var som i en liten ask, vilket har blivit Sovjetunionens olycksöde. Frontala slag mot befästningarna vid Mannerheimlinjen ledde till stora militärtekniska och människoförluster. Offensiven fortsatte med väldiga svårigheter.

Kriget tog slut den 13 mars 1940. Finland fick enligt fredsavtalet avstå från stora områden inklusive Karelska näset. Gränsen förflyttades från Leningrad. Finland ville dock inte förlika sig med förlusterna. Den finska historikern Mauno Jokipii uttalar sig om några orsaker till Finlands deltagande i ”fortsättningskriget” på Hitlers sida. Moralskadan och de hårda förlusterna, tillfogade av vinterkriget, som finnarna ansåg vara motvilligt inblandade i, var två viktigaste anledningar för att sträva efter någon ersättning”, det vill säga revansch.

Det finns också en annan orsak till att det finska folket inte hade några invändningar mot anfall på Sovjetunionen 1941. Den hemliga maskopin med nazisterna doldes mycket noga. Berlin och Helsingfors koordinerade i förväg sina angreppsplaner mot Sovjetunionen. Mauno Jokipii skriver att Finlands folk inte hade någon aning om vad som pågick. Folket var den enda parten som inte fick någon information om politiska processers utveckling. Fakta förtegs även efter kriget. Detta är kanske orsaken till att många finnar inte ännu har begripit hur det i verklighet blev. Det är knappast rättvist att tala om ”angriparen Sovjetunionen” och ”den oskuldsfulla lammen Finland”.

Det kan läggas till att man i Ryssland sällan och ogärna erinrar sig om det föga uppriktiga vinterkriget. Enstaka vetenskapliga verk har nästan ingen påverkan på vanliga människors föreställningar.

lyssna